Västerås stadsarkiv

Idag hade jag möte på Stadshuset i Västerås. Jag har begärt min journal från de sociala myndigheterna i Västerås. Jag vet egentligen inte vad jag vill åstadkomma med att få den i mina händer, men på något konstigt vis känns det som att det kanske kan få någon av mina oslutna cirklar att sluta sig. Jag har inte många minnen från mina första 6 år och  när jag idag satt och läste journalen i 2½ timme (den är runt 250 sidor, vissa dubbelsidor) insåg jag att det är tur att jag inte minns. Kan hända att jag var för liten när allt utspelade sig, eller kan det vara så att min hjärna faktiskt valt att censurera det åt mig.

journal
En rejäl bunt med papper, allt om mig, mina syskon och mina föräldrar

Eftersom tiden idag var alldeles för kort för att hinna läsa allt ordentligt har jag bett dem kopiera allt material åt mig. Jag tog dock några bilder på några sidor som jag just suttit och läst i lugn och ro. Det som slår mig är, att jag blir ledsen. Jag tycker synd om pojken. Han som är 1-5 år och beskrivs som en glad och busig liten pojke. Han som älskade sina syskon. Han som tyckte om att leka ute på gården. Jag tycker synd om honom. Han skulle inte ha behövt bli utsatt för allt som han fick se och uppleva. Inget barn ska behöva göra det. Tycker även synd om pojken som blir 13 år och flyttat hem till sin pappa. Citaerat från en anteckning som socialsekreteraren skrivit. Detta sa pojkens pappa om sin son: ”Johan behöver tas till sjukhus för kontroll av vad han för hjärnskada” samt ”Johan skall straffas”.

Pojken har mot alla odds klarat sig hyggligt vad man kan se utåt iaf. Men jag tror att han kanske är trasigare än han kanske vet om…

 

Inlägget skrevs 28 mars 2013 kl 22:06 ,sorterad under Några tankar. Du kan följa svaren på inlägget via RSS 2.0. Både ping och kommentarer är avstängda.

4 kommentarer

  1. Johan S:r skriver:

    Allt gott, min vän, har även jag tunga saker i bagaget, man får se till vad man har idag, du har en fin familj, varma hälsningar!

    08 april 2013
  2. Stefan B skriver:

    Jag har ofta tänkt på om du gjort eller skulle komma att gör den resan tillbaka…kan bara gissa hur det känns… som din ”bror” önskar jag att det kan ge de pusselbitar i livets väv som du behöver för att inse vad du har idag att vara stolt, tacksam och ödmjuk inför! Å du har helt rätt…inget barn ska behöva…men dessvärre händer det gång, på gång, på gång. Är tacksam för det jag fått uppleva med dig bror! Kram

    09 april 2013
  3. Johan skriver:

    Johan Sr: Jo, allt bra här.
    Dags för en kaffe snart va?

    12 april 2013
  4. Johan S:r skriver:

    Ja, kaffe funkar alltid! Tjoa till!

    15 april 2013